Fria nätverket för antroposofi / Artiklar / Den antroposofiska värdegrunden / Diskussion om den antroposofiska värdegrunden / Inlägg 5 av Göran Westlund Vänner! Nu när hösten här. Det har regnat hela natten, och termometern visar 7 grader. Nåja, det är ju i alla fall plus! Men höst den 27 augusti? Kanske bara vädrets tillfälliga skrämskott, jag upphör aldrig att hoppas. Egentligen skulle jag själv för närvarande vara i full färd med att planera min förestående flyttning till Kanada. Där har vi en dotter, och min fru och jag avser att pensionera oss i hennes närhet. Men projektet har stött på oväntat grus i maskineriet: de kanadensiska myndigheterna bestormas för närvarande med ansökningar om immigration, och väntetiderna för handläggning av sådana ärendet kan för närvarande uppgå till nästan två år. Så därför blir det - mot planerna - minst en vinter till i Sverige. Jag vill inte säga att den svenska vintern är skälet för våt beslut att flytta härifrån, men den gör - om man så säger - beslutet lättare. Visst finns det hårda vintrar också i Kanada, men vi ska flytta till en plats med milt klimat. Sägs det inte att hösten är Mikaels årstid? Det här borde jag kunna, men jag finner att min egen form av antroposofi avlägsnat sig en hel del från det antroposofiska vardagstugget. Så när Johannes' propå om värdegrund landade i min dator bestämde jag mig för att lägga åt sidan all opassande radikalism och verkligen försöka sjunka in i saken från en "korrekt" perspektiv. Det var väl snällt! Men var det egentligen vad Johannes hoppades på? Därmed må förhålla sig hur som helst; nu när jag haft tillfälle att fundera mer, och att ventilera den här värdegrundsfrågan en smula med andra, så börjar jag se den från flera håll än jag gjorde från början. Kanske inte så konstigt; jämför med vad jag skrev i ett tidigare mail om processen att kodifiera en affärsidé eller göra en företagspresentation. Först verkar det enkelt. Efter en tids diskussioner är det helt annorlunda: man börjar undra vad företaget egentligen gör. Eller som den gamle fysikläraren försäkrade om ett kunskapsavsnitt: "Ni tycker att det här verkar enkelt, men vänta bara tills jag förklarat det för er!" Det är faktiskt mycket som framstår som självklart ända tills man bestämmer sig för att försöka förklara eller beskriva det. Det finns två sätt att ta fram en skrift, som ska klargöra något viktigt. Det ena är att gnugga geniknölarna och skriva ned det på papper, och kanske publicera det. Det kan bli allt mellan succé och fiasko. Men om någon gör något blir det något. Det andra sättet är att tillsätta en kommitté, utarbeta ett förslag, remittera det till alla som har rätt att bestämma i frågan, arbeta om det med hänsyn till alla synpunkter och sedan förelägga chefen/styrelsen etc saken för beslut. Det kan bli allt mellan balanserad näringslösning och vattvälling. Om det blir något alls. Det typiska för den svenska antroposofin är att den bygger på enskilda initiativ, som lyckas eller misslyckas med att samla tillräckligt många entusiaster för att initiativet ska lycka eller misslyckas. Inget centralorgan talar om vad som är rätt eller fel, utan var och en får stå för sin egen mening. Ingen trosbekännelse, inget officiellt dokument framtvingar rättning i leden. Men det finns inte heller någon som kan ta på sig att beskriva någon annan antroposofi än sin egen, om ens det. Jo, Rudolf Steiners också - den beskriver man kanske inte, men man kan visa att han gjort det själv. Varsågod och läs! Här är vi tillbaka till utgångspunkten. Är det en styrka eller en svaghet att vi saknar ett gemensamt credo? Eller är det så, att vi faktiskt har en gemensamt credo, gömt under lager av personliga tolkingar, egna tankar och idéer och praktiska initiativ? Är det i så fall meningsfullt att gräva fram det och skriva ned det? Och för vem skriver man den? För oss själva, för att vi ska veta vad vi förväntas vara överens om, eller för andra, för att de ska veta vilket slags bofinkar vi är? För att försöka rätta till förargliga missförstånd om oss, eller för att locka nya, möjliga medlemmar? Vill vi sälja antroposofin, duka upp vår egen hörna på det nyandliga smörgåsbordet med våra specialiteter, eller vill vi presentera ett intressant svar till all frustrerade och desorienterade sökare, som i en sekulariserad tid försöker förstå varför de lever? Sådana här funderingar måste ledas över i något praktiskt, om de ska vara användbara. Jag har därför försökt formulera ett par frågeställningar, som jag tycker bör tacklas innan vi går vidare: 1. Är syftet med värdegrunden att a) informera ovärlden om vad svensk antroposofi är, eller är syftet att b) klargöra för oss själva var vi står och vad vi gör? Det går inte att svara "bådadera" på den frågan. Går och går - vanskligt är det i alla fall. Men när jag läser Johannes' ursprungliga brev, så har jag en känsla av att han hoppas att det ska bli ett slags basdokument som ska fylla bägge dessa syften. 2. Ska värdegrunden baseras på c) antroposofin eller på d) de svenska antroposoferna? I den bästa världar är c) och d) samma sak, men den världen lever vi inte i. Om det är c) som gäller, så uppstår den intressanta frågan vad som är antroposofins kanoniska lag. Inte är det stagdgarna för antroposfiska sällskapet eller något sådant, för antroposofin är det överordnade begreppet. Är det c) som gäller så undrar jag om inte Frihetens Filosofi är fundamentet. Jag har dock en känsla av att det är d) som Johannes är ute efter. Hur saken då ska hanteras har jag inte själv någon ide om. Men vi är ju vanna att ventilera viktiga frågor i stora församlingar. Till sist har det kommit för mig att det är en rejäl mansdominans i den här diskussionsgruppen. Vad ska man dra för slutsats av det? Med mikaeliska hälsningar! Göran Westlund