Fria nätverket för antroposofi / Artiklar / Rudolf Steiner / Rudolf Steiners sista anförande **** Rudolf Steiners sista anförande **** *28 september 1924* Mina kära vänner. Igår och i förrgår var det omöjligt för mig att tala till er. Men dagens heliga mikaelstämning, som sedan måste stråla ut i våra hjärtan, i våra själar, imorgon, ville jag ändå inte låta gå förbi utan att åtminstone kort ha talat till er, mina kära vänner. Att jag kan det är bara möjligt genom den hängivna vård jag fått av läkaren och vännen fru Ita Wegman. Och således hoppas jag att jag idag ändå skall vara i stånd att säga det som jag gärna skulle vilja säga er i denna, eller med anledning av denna, högtidsstämning. Vi har ju under den sista tiden, mina kära vänner, fått tala mycket om mikaelkraftens inströmmande i händelseförloppet, människornas andliga händelseförlopp på jorden. Och det kommer väl att höra till det, jag skulle vilja säga antroposofiska tidsteckentydandets skönaste landvinningar, om vi en gång kommer att vara i stånd att tillfoga riktigt avstämda mikaelhögtider till de andra årshögtiderna. Men det kommer först att bli möjligt när det mäktiga hos mikaeltanken – som ju idag först kan kännas, kan anas – när det mäktiga hos denna mikaeltanke har övergått i ett antal själar vilka sedan kan bilda den riktiga mänskliga utgångspunkten för en sådan högtidsstämning. Nuförtiden kan vi så att säga framkalla mikaelstämningar omkring mikaeltiden genom att vi ger oss hän åt förberedande tankar för en mänsklighetens framtida mikaelfesttidpunkt. Och sådana förberedande tankar blir alldeles särskilt levande hos oss, om vi kastar blicken på det som vi genom så långa tidsrymder har sett verka delvis på jorden, delvis i översinnliga världar, för att förbereda det som under dessa århundradens lopp kan åstadkommas av de själar som i verkligheten, i rätt stämning, känner sig dragna till mikaelströmningen. Och att ni, mina kära vänner, hör till dessa själar i den mån ni ärligt känner er dragna till den antroposofiska rörelsen, att göra det begripligt har ju just varit min strävan under de senaste veckorna, och i synnerhet i mina uttalanden om något av Antroposofiska Sällskapets eget karma. Vi vill ytterligare hänvisa till något, och vill göra det just idag: något som för vår själ frammanar väsen vilka intimt hänger samman, och kommer att fortsätta att hänga samman, med det som här beskrivs som mikaelströmningen; vända blicken mot väsen som gör ett stort intryck på en stor del av mänskligheten, åtminstone i två på varandra följande inkarnationer – väsen som emellertid sluter sig samman till något enhetligt för oss först när vi lär känna dem som den upprepade inkarnationen av ett väsen. När vi kastar den andliga blicken tillbaka till gamla tider så ser vi inom den judiska traditionen Elias profetiska gestalt dyka upp inför oss. Vi vet vilken målsättande betydelse för Gamla Testamentets folk – och därmed för mänskligheten över huvud taget – denna profeten Elias målsättande kraft hade. Och vi har ju antytt hur under tidens lopp, vid mänsklighetens viktigaste punkt, det väsen som då var Elias uppenbarade sig igen – hur det uppenbarade sig så, att Kristus Jesus själv kunde ge detta väsen den initiation det skulle ha för mänsklighetsutvecklingen: hur detta den andres väsen åter uppenbarade sig i Lasarus-Johannes, som ju är en och samma gestalt, vilket ni ju redan har sett ur min ”Kristendomen som mystisk verklighet”. Men vi har vidare sett att detta väsen åter uppenbarade sig i den världsmålare som så oerhört intrycksfullt kunde låta sin konstnärliga utveckling sväva just över mysteriet på Golgata. Och vi har redan sett hur det som i djupt kristliga impulser, liksom i kristendomens själva väsen trängande fram i färg och form, levde i Rafael: Hur detta återuppstod i diktaren Novalis, hur genom diktaren Novalis detsamma uppenbarade sig i underbara ord, vilket hos Rafael ställdes fram inför mänskligheten i de skönaste färger och former. Vi ser på varandra följande väsen, vilka genom inkarnationstanken sluter sig samman till en enhet. Vi vet, ty jag har här redan ofta fäst uppmärksamheten vid dessa saker, hur människan beträder stjärnevärldarna när hon gått genom dödens port, hur det som vi i yttre fysisk mening betecknar som stjärnor ibland bara är det helt yttre tecknet för andliga världar som skådar ner på oss, men som alltigenom överallt medverkar i mänsklighetsutvecklingsgärningarna. Vi vet att människan genomgår mån-, Merkurius-, Venus-, sol-, Mars-, Jupiter- och Saturnussfären för att återvända tillbaka till en jordisk tillvaro, sedan hon utarbetat sitt karma tillsammans med dessa sfärers väsen och med de människosjälar som också är i det avlidna livet. Låt oss ur denna synpunkt en gång kasta en blick på Rafael: hur han går genom dödens port, hur han med sitt redan på jorden stjärnglänsande, stjärnlysande konstnärskap beträder stjärnevärldarnas område – området för den andliga utvecklingen – och vi blir varse följande, mina kära vänner, vi blir varse hur Rafael beträder månsfären, träder i förbindelse med de andra som lever i månsfären, och som ju är de andliga individualiteterna hos mänsklighetens forntida stora urlärare, av vars vishet Rafael som Elias ännu var djupt inspirerad. Vi ser hur han i gemenskap med dessa månväsen och med alla de själar med vilka han genomgått, genomlevt, tidigare jordestadier. Vi ser hur han där andligt sluter sig samman med alla dem som utgör jordens ursprung: med alla de väsen som ju över huvud taget först har gjort det möjligt med en mänsklighet och ett gudomligt genomdränkande av det jordiska. Vi ser Rafael så att säga riktigt bland de sina, förbunden med dem som han i Elias-tillvaron allra helst var tillsammans med, emedan de var de samma som vid jordetillvarons början utstakade målet för detta jordeliv. Vi ser honom sedan genomvandra merkuriussfären, där han tillsammans med de stora kosmiska lärarna utgestaltar för sin andlighet allt det som givit honom förmågan att redan i anlaget skapa något så sunt, oändligt sunt, i färg och linje. Allt som han där till stor tröst, till oändlig begeistring för förstående människor, målat på duk eller på väggen – det som var så ljusglänsande, ljusstrålande – det visade sig för honom i hela det kosmiska sammanhang som det kan stå inne i genom att genomgå merkuriussfärens väsen. Och så blev han som på jorden hade utvecklat en sådan kärlek till konsten, som helt hade gått upp i kärleken till färgen och till linjen, så blev han sedan försatt till Venus sfär, som också kärleksfullt bar honom över till soltillvaron, vilken levt i hans för oss hittills kända inkarnationer: till denna soltillvaro, genom vilken han som profeten Elias har bibragt sitt folk de stora, målsträvande sanningarna. Vi ser hur han i solsfären åter intimt – men nu på ett annat sätt än då, när han var samtida till Kristus Jesus på jorden – förmår genomleva det som han genomgick när han genom Kristi Jesu initiation från Lasarus blivit till Johannes. Och vi ser hur han i lysande världsklarhet ser det stråla in i sin kosmiska förvandling av det mänskliga hjärtat, det som han sedan målat i så lysande färger för Kristi Jesu troende. Och vi ser sedan hur det vishetsfullt tränger igenom Jupitersfären, det som han hade på sin livsgrund. Vi ser hur han i vishet förmår sammanfatta det som är världsväsen, världstänkande, såväl tillsammans med sådana andar som Goethe – den senare Goethe – som också tillsammans med sådana andar som mer eller mindre var på avvägar, men dock förde över detta i det magiska: hur han där får sin magiska idealism grundlagd genom att deltaga i den senare Eliphas Levis medupplevande av evolutionen. Vi ser hur han tar del i allt det som levde i Swedenborg där borta. Och en sak är märkvärdig, mina kära vänner, djupt betydelsefull. En personlighet som var Rafael helt hängiven, Hermann Grimm, tog fyra gånger itu med att skriva Rafaels liv. Aldrig kom han – under det att han avrundade Michelangelos liv så vackert – aldrig kom han till att verkligen teckna Rafaels jordiska liv så att det tillfredsställde honom. Alltid åstadkom han enligt sin egen uppfattning om och om igen något ofullkomligt när det gällde Rafaels liv, Herrman Grimn. Och så kom då hans första rafaelbok ut, som skulle ha blivit en rafaelbiografi. Vad är den? Den kommer med ett omtryck av Vasaris gamla anekdoter om Rafael. Och den ger inte Rafaels biografi, utan den ger någonting helt annat: en bild av det som Rafael först har blivit efter sin död på jorden, här i människornas vördnad, erkännande och förståelse. Herrman Grimm berättar det som människorna har tänkt om Rafael: vad italienarna, fransmännen, vad tyskarna har tänkt om Rafael under århundradenas lopp. Han berättar en biografi om den efter Rafaels död här på jorden levande rafaeltanken. Han finner tillgång till det som blivit kvar av Rafael i människornas åtanke, i människornas vördnad, i människornas förståelse. Han finner inte möjligheten att skildra Rafaels jordiska liv. Och efter det att han gjort fyra ansatser säger han: Det som man kan göra för Rafael personligen är egentligen bara det att man beskriver hur en bild övergår i nästa, så som om den hade blivit målad av ett översinnligt väsen som egentligen aldrig verkligen hade berört jorden med sitt jordiska liv. Bilderna finns där, och man kan helt se bort från Rafael som har målat bilderna, i det att man återger följden av det som uttalar sig i bildernas inre innehåll. Och så har egentligen Hermann Grimm, när han kort före sin död än en gång talade am Rafael, än en gång gjorde försöket att sätta pennan till verket, också bara talat am Rafaels bilder, inte om Rafaels jordiska personlighet. Denna Rafaels jordiska personlighet, den var ju också helt uppfylld och existerade helt och hållet, mina kära vänner, bara genom det som Lasarus-Johannes givit denna själ för att den skulle strömma ut i färg och linje för mänskligheten. Och så levde detta väsen! Det levde så att det liksom än en gång, i Novalis, kunde tillryggalägga detta rafaelliv, återigen med en trettioårig levnadstid. Och så ser vi Rafael dö ung, Novalis dö ung – ett väsen som framgick ur Elias-Johannes som presenterar sig för mänskligheten i två olika former, och därigenom på konstnärligt, på poetiskt sätt förbereder mikaelstämningen – nedsänd som ett sändebud från mikaelströmningen till människorna på jorden. Och sedan ser vi Rafaels stora konstnärsskap dyka upp i Novalis hänförande, så djupt till hjärtat talande diktning. Allt det som mänskliga ögon har sett genom Rafael, av det kunde mänskliga hjärtan uppfylla sig när det återuppstod i Novalis. Och om vi betraktar denne Novalis: Hur efterklingar just i denne Novalis detta av Hermann Grimm så fint förnumna rafaelliv! Hans älskade dör ifrån honom i unga år. Han är själv ännu ung. När hon har dött ifrån honom – vad vill han leva för ett jordeliv? Han själv uttrycker det så att han säger: hans jordeliv skall vara att följa henne i döden (ihr nachzusterben). Redan vill han övergå till det översinnliga. Redan vill han leva Rafaels liv om igen – egentligen inte beröra jorden, utan han skulle vilja i diktningen leva ut sin magiska idealism, i det att han inte ville vara berörd av jordelivet. Och om vi låter detta verka på oss – detta som han gjutit in i sina ”Fragment” – så ser vi att det verkar så djupt därför att allt som han har framför sig i omedelbar sinnlig verklighet, allt som ögon kan se och som ögon på jorden kan förnimma som vackert, i Novalis diktning framstår i nästan himmelskt poetisk glans genom det som lever i hans själ som magisk idealism. Det obetydligaste materiella vet han att låta återuppstå i dess andliga ljusglans genom sin poetisk-magiska idealism. Och så ser vi just i Novalis en glänsande förelöpare till den mikaelströmning, mina kära vänner, som skall leda er alla: nu medan ni lever och sedan när ni gått genom dödens port. Ni kommer att finna alla, även det väsen om vilket jag talat idag, i den andlig-översinnliga världen. Ni kommer att finna alla dem med vilka ni skall förbereda det verk som skall äga rum vid slutet av detta århundrade, och som skall leda mänskligheten över den stora kris den blivit försatt i. Bara om detta verk – det stora, mäktiga genomträngandet med mikaelkraften, med mikaelviljan, som ju inte är något annat än det som föregår kristusviljan, kristuskraften, för att på rätt sätt inympa denna kristuskraft i jordelivet – bara om denna mikaelkraft verkligen kan segra över det demonisk-drakartade som ni ju känner väl, och om ni alla som i ljuset på detta sätt tagit upp mikaeltanken i er, om ni med troget hjärta och innerlig kärlek har tagit upp och bevarar denna mikaeltanke, om ni försöker att ta detta års heliga stämning till utgångspunkt för det som med all styrka, med all kraft, inte bara kan uppenbara denna mikaeltanke för er i själen, utan kan göra den levande för er i alla era handlingar – då kommer ni att vara denna mikaeltankes trogna tjänare. Då kommer ni att kunna vara äkta medhjälpare till det som i Mikaels mening genom antroposofi skall göra sig gällande i jordeutvecklingen. Om denna mikaeltanke blir fullt levande hos fyra gånger tolv människor – åtminstone under den närmaste tiden – i fyra gånger tolv människor, vilka emellertid inte genom sig själva, utan genom ledningen för Goetheanum i Dornach kan bli erkända som sådana: om det hos sådana fyra gånger tolv människor uppstår ledare för en mikaelhögtidsstämning, då kan vi se fram mot det ljus som genom mikaelströmning och mikaelverksamhet i framtiden skall breda ut sig i mänskligheten. Att detta är så, mina kära vänner, det har jag försökt att samla mig till för att med dessa korta ord idag åtminstone säga det till er. För mer skulle idag min kraft inte räcka. Men det är detta som ur orden idag måtte tala till era själar, att ni må ta upp denna mikaeltanke i enlighet med det som ett mikaeltroget hjärta kan förnimma när Mikael framträder, iförd solens ljusstrålande klädnad – Mikael, som till en början visar och pekar mot det som måste ske för att denna mikaeldräkt, denna klädnad av ljus, skall bli till de världsord som är Kristi ord, som är världsorden som kan förvandla världs-Logos till mänsklighets-Logos. Därför måste mina ord till er idag vara dessa: Ur solmakter framsprungna lysande, världar benådande andemakter! Till Mikaels strålande klädnad är ni förutbestämda av gudatankar. Han, kristusbudet, visar i er människobärande, helig världsvilja. Ni, ljusa etervärldsväsenden, bär kristusordet till människor. Så framträder kristusförkunnaren till de väntande, törstande själarna; för dem strålar ert ljusord i andemänniskans världstid. Ni, andekunskapens lärjungar, upptag Mikaels visa tecken, upptag världens viljas kärleksord verksamt in i själens högsta mål. Sonnenmächten entsprossende, Leuchtende, Welten begnadende Geistesmächte; zu Michaels Strahlenkleid Seid ihr vorbestimmt vom Götterdenken. Er, der Christusbote, weist in euch Menschentragenden, heil’gen Welten-Willen; Ihr, die hellen Ätherwelten-Wesen, Trägt das Christus-Wort zum Menschen. So erscheint der Christuskünder Den erharrenden, durstenden Seelen; Ihnen strahlet euer Leuchte-Wort In des Geistesmenschen Weltenzeit. Ihr, der Geist-Erkenntnis Schüler, Nehmet Michaels weises Winken; Nehm das Welten-Willens Liebe-Wort In der Seelen Höhenziele wirksam auf.