Fria nätverket för antroposofi / Artiklar / Debatt / VoF **** Föreningen Vetenskap och folkbildning **** av *Göran Westlund* Antroposofin utsätts av och till för offentlig kritik av olika samhällsdebattörer. Många av dessa debattörer återfinns här i Sverige inom Föreningen vetenskap och folkbildning, se deras webbplats . Denna förening startades för många år sedan av numer professorn i filosofi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, Sven-Ove Hansson. Så här presenterar föreningen sitt ändamål (utdrag): Föreningen Vetenskap och Folkbildning (...) har till uppgift att främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat. Särskilt tar föreningen som sin uppgift att i en fri opinionsbildning bekämpa de felaktiga föreställningar som förekommer i frågor som kan avgöras vetenskapligt. En viktig del av den vetenskapliga folkbildningen är att klargöra vilka frågor som kan respektive inte kan avgöras med vetenskapliga medel. Föreningen försöker granska vilka vetenskapligt grundade argument som finns för – eller emot – kontroversiella fenomen som astrologi, healing, homeopati, slagrutor, telepati, UFO och så vidare. Föreningen ger ut tidskriften Folkvett, där föreningsmedlemmar går i polemik mot sådant som de inte tycker stämmer med deras egen uppfattning av vad som är sant och rätt. Bland de ämnen som utsätts för denna polemik är antroposofin och Rudolf Steiner. Bland mycket annat återfinner man i tidskriften angrepp på Rudolf Steiner och antroposofin för rasism. Jag vill i den här artikeln ge några (som jag tycker) antroposofiska synpunkter på den här föreningen och dess budskap. Föreningsmedlemmarna och deras tidskrift gör på mig ofta ett arrogant intryck i sitt sätt att gå till angrepp mot antroposofin. Det är bara alltför uppenbart att de känner sig störda av att det finns något sådant som antroposofi i Sverige, och inte minst att denna antroposofi tilldrar sig ett så omfattande publikt intresse. Man måste fråga sig var de hämtar den emotionell glöden för detta korståg mot vad de anser vara förvillelser. Ur antroposofisk synvinkel bör man dock inte bli förvånad. Världen genomströmmas av olika impulser, som sträcker sig långt utanför den enskilda individen och fångar upp många människor, som uppfylls av olika, tidstypiska idéer. Man kan kalla dessa impulser för andevärldens röster i vår verklighet, även om jag själv inte menar detta så bokstavligt. Man kan likaväl tala om olika utslag av tidsandan, eller om kulturella strömningar. En av de mäktigaste av dessa strömningar under 1900-talets senare del sammanfattas under benämningen "The New Age". Inom den strömningen återfinns en oerhörd spännvid av initiativ och tankar. Många av de ansträngningar som görs för att rädda en värdig livsmiljö till jordens framtid har, historiskt sett, sina rötter i New Age. Det i dag breda intresset för alternativ läkekonst och alternativ kost är andra exempel på viktiga impulser som ursprungligen var av New Age-karaktär. Men inom denna strömning frodas också en mångfald av föreställningar som är romantiska och tankemässigt ytliga. En yvig romantik kring UFOn och rymdfolk hör till detta område. Det är också många mindre nogräknade människor som i dessa strömningar har funnit en tacksam publik att tjäna pengar på. Det är ofrånkomligt att denna romantik med mer eller mindre andliga förtecken har väckt starka motimpulser. En stor grupp människor i västvärlden har formerat sig under begreppet "Skeptiker" för att ge luft åt sina protester mot romantisk nyandlighet. Föreningen Vetenskap och Folkbildning är den internationella skeptiker-rörelsens förgrening i Sverige. Som antroposof tycker jag att man har lätt att förstå den här irritationen, som skeptiker-folket känner över allsköns samtida flum – rent ut sagt! Man kan se stormangrepp mot antroposofin som ett uttryck för att skeptikerna sopar med en väldigt bred kvast. Allt som för dem luktar nyandlighet eller på liknande sätt går på tvärs mot en ganska inskränkt och stelbent vetenskapstro sopas in i samma bås. En intressant iakttagelse tycker jag mig ha gjort: Vetenskap och Folkbildning blir en trygg hamn för åsiktsfränder, som känner sig vilsna och främmande i samtidens sus av nya tankar och idéer. På det sättet gör skeptikerna ett tankemässigt räddhågat och konservativt intryck. Eftersom de gärna (och ofta ganska skarpt) ventilerar sin mening är det tacksamt att inbjuda deras företrädare till debattprogram i TV och debattsidor i de stora tidningarna. Det bidrar till att skapa debatt. Och faktiskt till att öka det publika intresset för just allt det de går till angrepp mot. Men någon övrig effekt har de inte haft på kulturlivet. De har knappast framgångsrikt omvänt något större antal människor till sin egen verklighetssyn. Däremot har de kanske givit kurage åt människor som i grunden delar deras känslor inför allt som kan förknippas med New Age. Det här innebär inte att man som antroposof kan avfärda deras kritik mot Rudolf Steiner och antroposofin. Kritiken måste granskas, och man måste ta ställning till om det kan finnas något berättigat i den. På det sättet kan dessa skeptiker också vara våra lärare. Men denna granskning är inte ämnet för just denna artikel. Vad jag i stället vill framhålla är vad jag tror är den viktigaste skillnaden i utgångspunkter när det gäller skeptiker, till skillnad från alla dem som mer eller mindre seriöst fördjupar sig i t ex antroposofi eller andra ämnen, som står på skeptikernas svarta lista. Den första viktiga utgångspunkten är den moderna vetenskssynens misslyckande. Denna vetenskapssyn har givit mänskligheten mycket gott, som åtminstone vi i industirländerna har stor glädje av. Men den har också frambringat massförstörelsevapen. Den har givit oss en avancerad medicinsk teknik och kemi, men våra sjukhus producerar alltför mycket ohälsa för att de ska åtnjuta ett solitt förtroende hos allmänheten. Den har givit oss en teknik som är på gott och ont. Det är underbart att med sin bil kunna färdas snabbt och enkelt dit man vill, men det är inte roligt för mig som kör att jag samtidigt föronerar luften och bidrar till att ödelägga naturen. O.s.v. Vetenskapssynen räcker uppenbarligen inte till för att vare sig ge en tillfredsställande förklaring till världen eller att lösa alla de problem som den på något sätt ser sig skickad att lösa. När andra idéer kommer upp, som t.ex. New Age, lockas många människor att där söka efter svar. Vetenskapen och dess barn tekniken har helt enkelt svikit oss på viktiga punkter. Ansvaret för detta faller tillbaka på dem som bedriver vetenskap och utvecklar teknik. I sin strävan efter att söka kunskaper på sina egna villkor och utveckla en teknik för vinning och makt har de försummat alltför mycket av de genuint mänskliga behoven. När de hör kritik för detta förhäver de sig och menar att deras sätt att se på verkligheten ändå är överlägset. Så reagerar den som innerst inne vet sig ha gjort något fel men inte är beredd att erkänna det för sig själv. Den andra viktiga utgångspunkten är att människor som söker efter förklaringar och lösningar med andliga förtecken väldigt ofta har personliga erfarenheter som inte kan passas in i vetenskapssynen. Jag har själv kunnat konstatera hur svårt detta är att förstå för skeptikerna. De har nämligen inte själva den erfarenheten. De tror att människor som inte delar deras syn är offer för villfarelser på grund av otillräcklig kunskap och bildning. Och så hoppas de kunna omvända dessa människor genom att informera dem. I enskilda fall kan detta kanske vara motiverad. Men i de flesta fall missar skeptikern själva kärnfrågan. Det må vara att min tolkning av världen som antroposof innehåller fel och brister. Men den är ett försök att inordna verkliga, personliga erfarenheter i en sammanhängande världsbild. Det enda som skeptikerna erbjuder som lösning på det problemet är att jag ska förkasta mina egna erfarenheter som irrelevanta vanföreställningar. Då kan jag inse att deras vetenskapssyn är den enda som håller. "Tro inte på vad du själv erfarit, tro på oss i stället, så ska du bli frälst!" Eftersom de erfarenheter det rör sig om verkligen inte tycks vara tillgängliga för dessa människor, så är det en logisk inställning. Det är så att säga mycket svårt att förklara färgupplevelse för en färgblind. Men dessa människor tor jag är i minoritet. Detta gör inte skeptikerna intellektuellt underlägsna i något som helst avseende. Det tar inte heller udden av deras kritik mot tankemässig oreda. Men denna kritik kommer alltför ofta att skjuta bredvid målet, eftersom den inte tar hänsyn till att de som kritiseras bygger sin livshållning på erfarenheter som är alltför tydliga och djupgående för att man ska kunna rationalisera bort dem.